Att känna avund är mänskligt och vi har alla varit där, även om vi inte alltid vill erkänna det, ens för oss själva. I någon mån har vi alla, pinsamt nog, upplevt obehag vid betraktandet av någon annans framgång, vid åsynen av någon annans talanger eller fördelar.
Någon annan har mer kärlek, pengar, skönhet eller andlig mognad än vi själva och vi vill inte tillåta det utan upplever någonstans inom oss att det borde vara vi som hade det istället. Någon annan har fått ”prinsen” eller ”prinsessan” vi själva är förälskade i, någon annan har drömjobbet, någon annan får mer uppmärksamhet av den vi ser upp till och längtar efter.
Någon annan har det vi själva vill ha och det känns orättvist, så att vi till och med kan få för oss att vilja förstöra för andra på det ena eller andra sättet.
I avunden ligger ett slags missunnsamhet, ett ogeneröst förhållningssätt som inte är särskilt smickrande, ens för egot. Nyss satt vi och önskade alla frid, kärlek och frihet från svårigheter, nästa stund önskar vi dem allt ont eller åtminstone en sämre situation som istället blir till vår egen fördel. Inte så tjusigt. Vi kan till och med få för oss att bli skadeglada när någon som haft det bra får problem, eller att framhålla oss själva på ett föga smakligt sätt utan att se vad det leder till i det långa loppet.
Det allra värsta med avunden är den skada det gör för vår andliga utveckling. Den hindrar oss att utveckla medvetenhet om hur vi målar in oss i ett hörn med våra omedvetna handlingar, styrda av mer eller mindre medvetet avund. Om vi vore mer medvetna skulle vi hellre använda vår kraft och energi till att utveckla motsatsen, nämligen det vi, i vår avund, är allra mest motvilliga att släppa in: glädje.
Genom att öva vishet kommer vi att förstå och se hur alla varelser har samma längtan efter lycka och att vi kan glädjas över andras lycka istället för att hålla den ifrån oss och motverka den. Så hur övar vi den sortens vishet? Vad ska till för att vi ska kunna öppna en smula för glädje just när det svartnar för ögonen av grönsjuka? Kort sagt: hur går vi från avundsjuk till avund-frisk?
Ett sätt kan vara att trots allt söka efter något vi kan uppskatta hos den andre/andra, något som vi genuint kan bejaka och som kan öppna för vår insikt om att även denna människa bär på vänlighet i sin själ. Även denna människa har någon gång visat vänlighet mot någon, om än inte mot just dig. Detta kan göra det lite lättare att också, så småningom, ana vårt behov av att också återgälda vänligheten, eller att åtminstone erkänna den. Det i sin tur kan skapa en liten aning hjärtinnerlig värme – det räcker med en liten, liten smula som start för att det sedan ska kunna växa till en djupare medkänsla. Efter en tid kan denna djupare medkänsla koppla till eller öppna för insikten om vårt universella ansvar för alla levande varelser och till sist leda oss in i ett befriat, uppvaknat och genomlyst tillstånd där avund är något alldeles irrelevant eftersom allt hänger samman i en hel och helig enhet.
Ett annat sätt kan vara att helt enkelt öva Loving kindness genom meditation kring medkänsla.
Ytterligare ett sätt, som en buddhistisk lärare en gång föreslog, var att gå på fotboll. Ja faktiskt. Tänk dig hur vi på fotbollsmatcher ofta gläds åt någon annans lycka i att göra mål. Favoritlagets framgång känns som vår egen och vi blir tårögda av rörelse. Ja, det är en god startpunkt. När vi ändå är i en sådan situation kan vi passa på att mjölka den lite och sedan utvidga upplevelsen till mindre lättillgängliga erfarenheter.
Vi kan också göra en vana av att minnas något riktigt positivt och hjärtvärmande varje gång vi hör om andras framgångar som är för oss mer neutrala. På så vis skapar vi en god vana som kan smitta av sig till de tillfällen som blir mer utmanande.
Hur gör du själv?
Hur går du från avundsjuk till avundfrisk?