Högmod, eller stolthet, är en överdriven uppvärdering av självet, ofta i kombination med en överdriven nedvärdering av andra. I jämförelsen skapas en vidhäftning vid självet samtidigt avståndet från andra ökar. Dualiseringsgapet blir mer påtagligt på ett sätt som ger oss en kort frist inom ramen för illusionen att vi skulle vara särskilda från varandra. I grunden finns en snedvriden uppfattning om mänskligheten där vi glömmer hur vi hänger samman med varandra i en enda organisk helhet.
Den här andliga taggen sitter så djupt i oss att vi inte ens inser att det är just en åkomma. Tvärtom är det som om vi eftersträvade stolthet. ”Sträck på dig och var stolt” brukar vi säga, som om det vore något värdefullt. Vi får ofta för oss att stolthet skulle vara detsamma som självkänsla. Så är det naturligtvis inte.
En sund självkänsla och en naturlig avslappnad värdighet behöver vi odla och vila i, utgå från och expandera, men det är något helt annat än högmodigt egosmickrande stolthet. I själva verket är stolthet inte ett bevis på självkänsla utan ett bevis på motsatsen; högmod blir inte aktuellt för den som vet sitt värde och vilar tryggt i det.
Att sätta sig på höga hästar eller bygga sig en tron högt ovanför andra blir bara fånigt för oss när vi ser hur vi är delar i samma organism. Skulle tummen sätta sig över pekfingret? Eller örat över ögat? Allt och alla, stort som smått, har sin funktion för helheten. Det finns ingen anledning för det ena att förhäva sig över det andra.
Vi är alla bara skilda titthål för universum att utforska sig själv genom.
En alltför vanlig variant av stolthet är när vi sätter på ”duktighets-hatten” genom att berätta om den ena situationen efter den andra som bevisar vår förträfflighet och duglighet. Eller när vi mer eller mindre öppet kritiserar andra och deras inkompetens eller ovärdiga val och väsen för att därigenom framhäva oss själva och de egenskaper, val och värden vi själva identifierar oss med.
Att framhäva sig själv kan också ske på en mängd mer sublima vis. Det är inte alltid så uppenbart att det är just stolthet som ligger bakom ett visst beteende. Vi kan t ex på ett inverterat vis snarare nedvärdera oss själva på ett sätt som ändå syftar till att ”plocka poäng” i form av popularitet eller bekräftelser från andra. Ju mer vi skrapar med foten, desto högre status tänker vi oss att vi ska få och desto mer räknar vi med att andra ska lyfta oss istället. Nu brukar andra snarare förr eller senare uppleva sig ganska besvärade av sådan mer eller mindre inlindad bekräftelsenarkomani, men det bryr sig inte egot nämnvärt om utan fortsätter ändå, ofta fastän det finns en halvmedveten aning om vad som egentligen sker. Vi kan helt enkelt inte stoppa oss själva.Vi kan även få för oss att generellt försvara beteenden och livsval som vi innerst inne vet är skadliga, eftersom vi vill bekräfta våra egna val inför andra och inför oss själva. Om någon påpekar nackdelarna med ett visst beteende eller en viss egenskap, så drar vi genast igång en lång dialog för att försvara nämnda kvaliteter, för att på så viss vårda vår rätt att ha dem.Hela denna text bär för övrigt på en inflätad risk för stolthet, där själva predikandet om det ena och det andra skapar ett slags aura av överordning och ”besserwissrig” beskäftighet. Vi gör det hela tiden, allihop.
Det sitter djupt ingrott i hela systemet.
*hm, paus för hälsosam självreflektion hos författaren – och dig?*
Så vad är då egentligen problemet med stoltheten? Ja, den hindrar oss att utveckla vishet genom att lära av våra misstag. Den hindrar vår mognad, andliga växt genom att den blockerar vår nyfikenhet och öppenhet för att lära och ta in nya intryck. Den hindrar oss också från att visa vår sårbarhet och därmed att närma oss varandra och utveckla vår innerlighet och medkänsla. Så länge vi i någon mån ser oss själva som centrum i universum kommer vi inte att utveckla sann medkänsla med och omsorg om andra. När vi har fullt upp med att framhålla oss själva och överträffa andra med vad vi kan och är, utan tanke på hur det bidrar till andras växt, kan vi självklart inte bli till maximal nytta för helheten. Vår gudomliga potential minskar i samma mån som vi föredrar att njuta av egots glans framför att generöst stärka och gynna även andras växt.
I samma utsträckning som vi höjer oss över andra, skapar vi även ett avstånd som motverkar insikten om hur allt hänger samman och hur vi är ömsesidigt beroende av varandra. Den hindrar alltså vår upplysningsorienterade vision.
Så vad är lösningen? Ska vi nu vältra oss i säck och aska och förneka vår stjärnglans och allt vi är som individer? Självklart inte, det vore väl ännu ett skolexempel på just stolthet, att sätta sig över själva livet och dess förutsättningar, att sätta sig över den källa som gett oss våra gåvor. Vi har att glädjas åt och tillvarata våra potentialer och gynnsamma förutsättningar. När vi nu ändå är här vore det alldeles galet att inte utnyttja möjligheterna med det. Låt oss fastmer utforska med liv och lust i alla vinklar och vrår, utan att hindra oss själva eller varandra genom onödiga högmods-scenarior, så att vi blir hämmade och rädda.
Det kan inte bli fel och det kan inte bli färdigt, om inte det ena fungerar så provar vi det andra.
Låt oss inte begränsas av prestige och stolthet.
Allt är som det ska, låt oss leka!
I VILKA SITUATIONER BEGRÄNSAS DU AV STOLTHET/PRESITGE?
VAD IDENTIFIERAR DU DIG MED?
VAD SKA TILL FÖR DIG ATT SLÄPPA HÖGMODET?