Marorna tätnar när upplysning närmar sig,
gestaltade av många fenomen och sammanhang omkring det genomlysta.
Det händer även i kroppen – de genomlysta delarna omges av kroppsliga maror, åkommor.
De andligt upplysta aspekterna omges av andliga maror.
Hela systemet blir anfrätt av det kompakt förtätade mörkerljusets synbara attacker.
I själva verket är mörkerljuset där av en längtan,
en längtan att också få del av det befriande ljuset.
Det är inte av elakhet som det kommer, utan av längtan efter tröst,
längtan efter delaktighet i det som befriar.
Ju starkare maror, desto starkare längtan, desto djupare hopplöshet,
men också desto starkare upplysning och potential.
Det skulle inte dras till ljuset om det inte var för att hoppet tänds.
Och hur kan det tändas?
För att ljuset lyser i mörkret och mörkret känner av det.
Och om det är ett ljus som ännu inte har övervunnits, så dras mörkret till det,
inte för at förstöra och förgöra utan för att äntligen få upplösas, befrias.
Som patienter dras till en läkare,
som ledsna barn dras till en tröstande famn,
som växtligheten dras till solen,
som det instängda dras till det vidgat öppna.
Vi behöver nu tillåta mörkerljuset att vila i vår famn,
låta det nakna verklighetsvarandet att forma en famn,
vissa om att varandet är det inom vilket allt sker och att det aldrig kan förgå,
eftersom det är det vi är.
Vi kan tillåta varandet att så att säga bilda en ram runt mörkerljuset,
låta det i sin egen takt få dansa runt,
känna på sina olika former i trygghet, inom famnens trygghet,
så gör de mjuka vågiga rörelserna att mörkerljusets förtätade närvaro till sist luckras upp.
Tårar rinner ut först i en famn,
sorg luckras upp först i en famn,
mörker löses upp först i en famn.
Men det har också att fullständigt genomsyras,
uppluckras, söndergrynas
och det kan intre ske utifrån, det kan framför allt inte ske genom dualisering,
avstånd, undvikande, flykt, eller kramp.
Det kan bara ske i en värnande,
vishetsvilande, stabilt lugn famn.
Tillåtande.
Till sist kommer mörkerljusets täthet att luckras upp,
såsom tårar rinner ut, såsom gråt tystnar,
såsom kroppen till sist slutar skaka inuti en kram.
Allt kommer att lugna sig.
Det mörka, förtätade kommer att lösas upp, lysas upp
och bli meddraget i en större dans,
där famnar bildas med blommig insida,
oavbrutet skapande nya förutsättningar för upplösande sammanhang.
Mörker dras till ljuset och ljus drar till sig mörker – för att allt ska läkas och bli genomlyst.