En bodhisattva är enkelt förklarat en upplyst varelse/energi som har möjligheten att träda in i Nirvana, men som av medkänsla väljer att stanna i samsara för att hjälpa andra levande varelser.

Det kan verka lite paradoxalt, eftersom vi från ett upplyst perspektiv blir fullt medvetna om hur vi är ett med allt som är. I det ljuset kan det verka bakvänt att beskriva det hela som en separat varelse som förhåller sig till ”resten” av alltet.
Ett lite mer sublimt och helhetsmedvetet sätt att beskriva det kan vara att medkänslan som här gestaltas är en inherent aspekt av det varande som är genomlyst. Det ligger så att säga i det genomlystas natur att också vara intimt förknippat med allt, vilket med ett mer manifesterat uttryck kan beskrivas som medkänsla från ett håll till ett annat.

Förenklade förklaringar kommer förr eller senare att behöva nyanseras, förtydligas, fullföljas, balanseras och till sist tystna då språkets gränser tar slut. Samtidigt kan det också vara till hjälp för sinnet att tala lite enklare och mer vardagligt om detta. Det kan balansera de nästan sagobetonade berättelser och myter som skapats kring bodhisattvaidealet och kring vissa kända bodhisattvor. De avbildas t ex ofta med många armar och huvuden, såsom Avalokiteshvara, medlidandets bodhisattva. I Japan beskrivs samma bodhisattva i kvinnlig form, som Quan Yin, med gyllene kropp och pärlhår. Begreppet bodhisattva används mest i buddhistisk tradition, men behöver inte vara begränsat till den. Essensen i det vi menar med bodhisattva är vidare och djupare än så. Ibland har Jesus beskrivits som en bodhisattva och Jesu återkomst kopplas också ibland samman med den framtida Maitreya, som väntas bli nästa Buddha. Alla sådana här berättelser och bilder bör generellt förstås symboliskt, som bildliga modeller av aspekter i vårt psyke. Det är ett sätt att tala om människovarandets olika sublima nyanser, på ett sätt som gör det enklare att hantera komplexiteten. Visst finns många som med djup respekt vördar dessa varelser som gudar, men det är inte så det är menat eller tänkt.

Då och då kan talet om bodhisattvor upplevas mycket högtravande. Visserligen är det  förknippat med höga ideal och den djupa drivkraft till upplysning som kallas bodhichitta, dvs ett klart upplysningsorienterat mindset fyllt av medkänsla och välvilja för alla levande varelser. Samtidigt behöver vi inte göra det till något alldeles ouppnåeligt. Det är fullt möjligt för en vanlig människa att också avge bodhisattvalöften och inrätta sitt liv helt mot upplysning och omsorg om världen. Vår gemensamma destination är ju ändå fullständig genomlysning för allt som är, så det är gott att vi alla odlar vår bodhichitta och även öppnar möjligheten inom och bland oss att välja bodhisattvans väg.

Att välja bodhisattvans väg behöver inte betyda att gå i kloster. I själva verket är det knappt önskvärt, eftersom poängen är att finnas i världen och bidra. Några buddhister värnar mycket om att hålla sig undan världen för att söka den egna upplysningen. Den vägen, Theravada buddhismen, kallas ibland (inte alldeles respektfullt) för Hinayana, den lilla farkosten. Bodhisattvans väg är istället Mahayana, den stora farkosten, där alla ska få rum, dvs även alla de som väljer den lilla farkosten. Man kan därmed säga att Mahayana och bodhisattvans sinnelag ser det som att man inkluderar, omfamnar och transcenderar den lilla farkosten tillsammans med allt som är. På samma sätt omfamnas alla andra vägar och val, såsom andra religioner och livsmönster, om än med en kärleksfull önskan om att vi alla så småningom ska utveckla allt klarare, djupare och vidare medvetenhet.